Cynical Content – Som man frågar…

En något cynisk syn på dumma frågor och de tuffa svar man alltid kommer på för sent. Jag tänkte för ovanlighetens skull frångå min vanliga formel av totalsågningar, spydigheter och allmänna otrevligheter genom att dela med mig av en del rappa svar på de dumma retoriska frågor vi alla utsatts för någon gång. Det har gjorts förr men tål att göras igen.

Vi börjar väl med en klassiker då: ”Har du klippt dig?” Det måste nog vara en av de dummaste formuleringarna av en helt onödig fråga, speciellt som den oftast ställs i situationer då det är helt och hållet uppenbart för den som åtminstone har ledsyn att så är fallet. Vi snackar om när någon gått från långt böljande hår till en Bobcut eller regelrätt snagg. Vad är det som får någon att faktiskt fråga i det läget om man klippt sig när ett enkelt iakttagande skulle vara helt korrekt, något i stil med ”snygg frisyr, när var du och klippte dig? Nej istället hasplar folk ur sig dumheter som åtminstone jag blir väldigt irriterad på, de spydiga svaren på den frågan är många då den är så vanlig men här kommer ett par stycken att välja på: Nej jag nös kraftigt när jag rakade mig och slant med apparaten. Jag snubblade framför gräsklipparen och då blev det såhär. Eller om man vill vara riktigt dryg så kan man spela helt ovetande om vad de menar och sedan när de påpekar frisyren rusa mot någon reflekterande yta och verka helt skärrad. Vill man av någon konstig anledning vara lite snällare än så trots att man blir irriterad så duger ju alltid klassikern: Nej, det var frisören jag gick till som gjorde det.

Vidare då? Jo jag har i alla fall råkat ut ett par gånger för den helt urbota korkade frågan ”sover du?”, vad förväntar sig en person för svar på det egentligen? Om man sover är man ju då inte kapabel att svara så troligen gör man ju inte det om man svarar. En lika dum fråga på samma tema är ju när man faktiskt sover och sagda person lyckas väcka dig och du får frågan ”Väckte jag dig?”. svaren på båda dessa frågor är ju otaliga men de jag automatiskt kommer att tänka på när det gäller första frågan är: Javisst, jag pratar alltid så här sammanhängande i sömnen, eller jag gjorde det nyss men nu svarar jag på dina dumma frågor. Fråga två kan ju besvaras lika elakt med kommentarer i stil med: Nej, jag vaknade av en mardröm om att det stod nån idiot och ställde dumma frågor till mig när jag sov. När båda frågorna ställs per telefon i snabb följd är det ju givet att svara med att man alltid svarar i telefonen i sömnen och att man just nu fortfarande befinner sig i djup sömn. Tänk efter lite grand innan ni själva ställer en sån fråga, det är ju lika dumt som att fråga en person som gäspar och uppenbart håller på att somna ”är du trött?”. En fråga som min mor skulle ha besvarat med ”nä jag bara motionerar gomseglet”.

Från sömn är steget ganska naturligt att gå vidare till ett annat behov, nämligen mat. Det leder ju till den oheliga treenigheten ”Var du hungrig?”, ”är du mätt?” och ”var det gott?”. Dessa tre kommer oftast i anslutning till att man ätit färdigt och ofta när det gäller större portioner eller måltider som intagits med ovanligt högt tempo. Då ställer ju åtminstone jag mig frågan om personen är dum på riktigt eller om de tagit kurser i det. Oftast är jag dock lite snällare i de spydigheter jag häver ur mig som svar… men inte mycket. Svar i stil med: Nej egentligen inte, men jag vet hur bräckligt ditt självförtroende är så jag tvingade i mig maten eller Nej. … men det var gratis fungerar både på första och sista frågan medan fråga två kan kräva en annan approach. På den så kan man ju välja mellan att svara att man tappade intresset halvvägs eller lite vassare Nej, Smaken hann ikapp mig och jag pallade inte mer. Vill du vara lite snällare än så får du nog hitta på ett eget svar för alla mina är på denna nivå eller värre.

Vidare från mat till vikt. Det gör det däremot väldigt svårt för mig med tanke på att jag ser ut som ett vandrande kadaver och aldrig personligen fått frågan. Dock så har jag ju hört den ställas i situationer där den varit helt och hållet överflödig. Självklart talar jag om ”har du gått ned i vikt?”, extra dum är ju denna fråga när den ställs till någon som gått från tresiffrig vikt till någonstans över femtiostrecket. Det är väldigt svårt att besvara den frågan snyggt men spydigt utan att hänfalla till diverse sjukdomar vilket kan skapa ett direkt obehag hos den som får svaret. Jag har i alla fall gjort ett försök och bland de jag kom fram till så hittar vi saker som nej jag har skaffat en doktorsgrad i optiska illusioner eller som kille kan du också svara nej, jag var gravid men det gick över. Den kan funka även för kvinnor men kan i sin tur leda till en ytterligare lavin av riktigt puckade frågor om personen i fråga inte förstår att du är sarkastisk. Så i ett lamt försök att vara politiskt korrekt får jag runda av här och be folk undvika sjukdomsreferenser när ni ska vara spydiga, även om nej, jag fick cancer kan vara en enkel utväg så kan du inte vara säker på om personen har nån nära släkting eller vän som drabbats av det.

Kors i taket… jag verkar ju nästan schysst.

Från viktförändringar till andra tydliga fysiska ändringar, nämligen graviditet. ”Är du gravid” ställd till en kvinna vars mammamage är omöjlig att missa måste ju ändå ligga i topp fem på frågor så dumma att det borde vara spöstraff på, Nej, jag har börjat som professionell ölhävare och det här är min tävlingsmuskel är ett svar som bara ramlade in i mitt huvud helt omotiverat härom kvällen. Frågan är ju, precis som den om viktminskning, svår för mig att relatera till då jag saknar de fysiska förutsättningarna, men bekanta och deras vänner har ju nämnt ett par gånger hur irriterade de blir på just den frågan. Antyder du att jag har blivit tjock är ju också en enkel utväg fast den saknar ju lite av det sting jag letar efter, men i nödfall så funkar den att falla tillbaka på.

Många är också de dumma frågor som ställs i samband med en olycka, att man faller och slår sig eller att man på något annat sätt har en tydlig skada. Dessa frågor är oftast på temat ”har du gjort illa dig”, ”gick det bra?” eller ”har du brutit benet?” (eller liknande fråga direkt relaterad till den tydligt skadade kroppsdelen). Till exempel så kan någon smartskalle fråga, efter att man kört omkull med cykel och blodet i stort sett forsar ur de skrapsår man lyckats få i ansiktet, ”Gick det bra?”. Såna gånger önskar i alla fall jag att jag haft sinnesnärvaron att med nästan maniskt glad ton utbrista Oh ja, jag har alltid velat se ut som Scarface. Andra svar när det gäller specifika områden som skadats, till exempel att man går med gipsat ben och kryckor och får frågan ”Har du brutit benet?” är exempelvis Nej jag råkade somna när kompisens/syskonets/annans barn gjorde gipsmasker och vaknade med benet såhär. Eller Nej jag kände att jag använt det benet för mycket så jag fick det gipsat för att det skulle få vila. En annan variant är Nej jag snubblade och bet mig i hälsenan. Den kan också med lite variationer fungera på nästan alla skador på otillgängliga ställen, som ett jack i pannan, ett sår på halsen eller sidan av nacken osv. Nej jag föll och bet mig. Variationerna är oändliga, precis som situationerna där folk ställer denna fråga. Tänk på det så att ni inte själva ställer frågorna och får ett av dessa spydiga svar tillbaka.
Övergången från skador till annat fysiskt obehag är för mig ganska så naturligt så jag springer raskt vidare till frågan som ofta ställs när man med skallrande tänder och blåaktiga läppar sitter och skakar, ”Fryser du?”. Jag ska inte ens börja på hur dum frågan egentligen är utan går direkt in på svaren. Oh nej, inte alls. Jag har fått jobb som kastanjett och måste öva lite grand eller stör mig inte, jag tränar på världsrekordet för flest bett i minuten. Dessa två besvarar ju anledningen till de skallrande tänderna, men de blå läpparna då? Svar i stil med Nej jag jobbar på att bli världens största levande smurf, eller jag planerar att söka till Blue Man Group tar ju hand om den biten. Själva skakandet kan ju i vuxna sällskap besvaras med att man svalt valfri vibrerande sexleksak eller bara hänvisa till ett extremt överintag av koffein eller energidryck, diverse kemiska preparat och överdosering av dessa. Där får man göra en avvägning om det passar sig men det kan vara ganska kul att se folks reaktioner om man bara snörvlar ljudligt och svarar njae det blev nog lite mycket kokain tidigare *sniff*.

Åter så till ytterligare en ohelig treenighet, nämligen den om huruvida man är någonstans eller inte. Det vill säga ”Är du här?”, ”Är du hemma?” och ”Är du redan tillbaka?”. Dessa ligger på samma nivå av meningslöshet som de om sömn och måste nästan bemötas med någon form av spydighet, det är ju sånt slöseri med syre att ställa såna frågor. Att fråga en person som står precis framför dig om den är där. Jag finner knappt ord för hur onödig den frågan är, däremot har jag massor med ord om hur dum den är. Nej jag är klon nummer 6578, jag är här för att distrahera dig medan de andra tar över världen, eller helt enkelt nej, jag är en hallucination. Att besvara frågan med att hävda att du är din egen onda tvilling fungerar också, speciellt om personen i fråga med säkerhet vet att du faktiskt inte har någon tvilling. Frågan om man är hemma är rolig att besvara både om man har dörren till huset/lägenheten öppen och personen i fråga kliver in i hallen och ställer frågan genom att ropa lite tvekande eller om man får den per telefon. När någon ropar från hallen kan man svara Nope, bara inbrottstjuvar här, eller lite längre Ingen hemma här, jag är bara ett kraftigt eko. Per telefon så har jag hört svaras Med tanke på att du ringde mig hem och jag svarade så är jag nog det, men själv är jag mer partisk för Inte alls, det här är bara en ovanligt smart telefonsvarare. På de variationer som finns av huruvida man redan är tillbaka så brukar jag själv leka med olika antydningar om tidsförskjutningar och tidsmaskiner. Beroende på den frågandes ålder så funkar olika syftningar mot ”Star Trek” och ”Tillbaka till Framtiden”. Svaren kan alltså låta något såhär: Nej du fastnade i en tidsficka, jag har varit borta i flera dagar eller Ja jag hittade en reva i tid- rymdsväven (the time space continuum) och slutligen nej egentligen inte men jag lånade Doc. Browns DeLorean.

Frågorna är ju tusentals och likaså svaren så det vore omöjligt för mig att ta med alla men jag hoppas att ni gillat dessa och att de hjälper er i framtida situationer där de dumma retoriska frågorna haglar. Som avslutning måste jag ändå nämna den fråga som jag absolut aldrig förstått varför någon ställer, och det är den som så klichéigt ställs av många poliser i tid och otid, nämligen ”Jaha, hur var det här då?”. Jag har inget vettigt svar på den då det inte brukar uppskattas av ordningsmakten att man är näbbig mot dem, men det måste ju finnas något annat de kan fråga utan att låta som Kling och Klang från Pippi Långstrump.

Av livscoach Ronnie Berg

Det här inlägget postades i Alla artiklar, Cynical Content, QLTR 2011 #2. Bokmärk permalänken.