Albertos rapport från Sweden Rock Festival

(Foto på Alberto: Lars Johansson)

Sweden Rock Unofficial Kick Off 2011

Jag fick idén att anordna en kick off till SRF 2011 efter att ha fått frågan av en vän. Tidigare har en sådan ägt rum på Nocks i Skellefteå men sedan de gick i konkurs förra hösten fanns det inte längre någon möjlighet till att hålla det där.
Jag började undersöka om det inte skulle finnas någon möjlighet att arrangera en sådan tillställning i Umeå istället. Jag tog kontakt med puben Pipes of Scotland som haft liknande quiz på onsdagar. Där hade tidigare också KF Kretsen haft arrangemang, och jag tog kontakt med dem i ärendet. De ställde upp som medarrangörer tillsammans med Kulturens Bildningsverksamhet, och Mark Frostenäs vid SRF lovade att bidra med priser. Anton Kågström, Pipes ägare, var också positiv och så var även de ordinarie trubadurerna på quizkvällarna. Nu var bollen var i rullning och kunde inte längre stoppas. Det kändes riktigt bra!

Datumet bestämdes till den 1 juni, och vi började förbereda oss med att skriva ihop ett quiz och välja ut vilken musik vi skulle ha. Givetvis blev det mest musik av banden som även skulle uppträda på SRF.
När så dagen var inne och allting var riggat och klart släpptes de först besökarna in på puben redan vid 17-tiden. Först var vi lite osäkra på om det skulle komma så många fler. Men vid kl.19-tiden så började det att strömma in folk., och snart var det otroligt nog fullsatt!
Vi startade upp quizet på utsatt tid och det kändes lite trögt och nervöst till en början. Men det släppte efter att jag fått repetera första frågan en gång.
Bakom quizet stod vår sekreterare Cristoffer Eriksson, som också valt ut det bästa av SRF-bandens musik. Över 40 personer deltog i quizet, och efter att vi rättat det blev det dags för prisutdelning. Första och andra pris var pokaler och tredjepriset en plakett. De tre pristagarna fick också varsin prenumeration av Sweden Rock Magazine. Allt blev mycket uppskattat, och efteråt stod även de flesta förlorare upp och applåderade vinnarna.
Vid 22-tiden startade sedan hårdrocksdiskot. Där kunde folk önska låtar. Det enda vi inte kunde erbjuda dem var Iron Maiden, vars musik vi tyvärr glömt hemma. Folket verkade vara nöjda ändå och stämningen var hög, med mycket allsång och headbanging. En mycket lyckad kväll tyckte Anton Kågberg på Pipes, och jag kan nog själv också påstå att det var en bra förvärmare till årets stora festivalhändelse – Sweden Rock Festival.

Se Albertos bilder från kickoffen här!

Alberto besöker Sweden Rock Festival 2011

Vi är ett gäng från Umeå som varje år brukar hyra en minibuss och åka ner till SRF. Så skedde också den här gången. Vi bestämde oss för att åka redan på måndagen för att hinna ta det lite lugnt före stormen. I år var vi sju stycken totalt men två hade redan tagit flyget ner till Stockholm, och vi blev tvungna att plocka upp dem i Segeltorp. Jag brukar själv undvika att köra genom Stockholm, men den här gången gick det smidigt, vi slapp vägarbete och köer och kunde lugnt köra vidare utan att bli sinkade.
Efter relativt få stopp kom vi efter 16 timmar fram till vårt mål, Norje, som är ett samhälle strax innan Sölvesborg. Klockan var 03:30 så man var ju inte så pigg precis. Några av oss tältade på campingen Rockerdise, men jag körde vidare till Skärpinge där jag tog in på Camp AOR. Det är ett stort gammalt stenhus som under festivalen fungerade som vandrarhem. Vi gick och lade oss direkt.

Runt tiotiden på tisdagen åkte jag och plockade upp de andra för vidare transport till Sölvesborg där vi inhandlade mat och alkohol. Innan vi åkte därifrån så såg vi en gammal bekant rulla in. Det var ”Gråhunn”, en stor gammal buss med härliga hårdrockare i. De brukar besöka festivalen varje år. Då kände man den otroligt sköna festivalkänslan börja strömma i blodet, som man bara kan få om man upplevt en festival som Sweden Rock förut.
På kvällen blev vi bjudna på en grillfest hos en vän som har en stuga nära festivalområdet. Det blev en mycket trevlig tillställning, med god mat och några öl i en gemytlig atmosfär i det vackra varma vädret.

På onsdagen startade festivalen. Vädret var helt okej och köerna och allt annat flöt på som det skulle. Det första stora bandet som steg upp på Sweden Stage var Crash Diet. De har släppt tre album, haft tre sångare och rönt mycket framgång inom genren Sleazerock. Man kan säga att de lyft fram den så att den fått en nytändning för både ny och gammal publik. De höll en mycket bra show, ingen står stilla utan de är professionella ut i fingerspetsarna. Mot slutet av konserten sprutar de upp eld ur fontäner, scenröken tätnar och som grädde på moset hörs ett muller från någonstans bakom scenen. Det är sångaren Simon Sinner som kommer in på en stor fet chopper. Och det tar inte slut där. Nu kommer ett muller med betydligt vassare sound, och det är inget mindre än en motorsåg som sångaren har med sig. Han sågar med den itu Martin Sweets stripade elgitarr på tre ställen! Man lämnar konserten mätt, nöjd och belåten med det man sett. Senare på kvällen började det att dyka upp mörka moln, och just som Hardcore Superstar skulle spela började regnet ösa ner. Det åskade och dundrade, men det kunde inte stoppa bandet som gick ut på scen och genomförde konserten i alla fall.

Så blev det torsdag som bjöd på bättre väder. 12:15 var det dags för bandet Summoned Tide att inta Rockklassiker-scenen. Det gjorde de med bravur.
Bandet består av fem ynglingar från Robertsfors. De är alla ypperliga musiker, bra låtskrivare och en bra scenakt. Men egentligen är det bara sångaren och gitarristen Richard Thelin som ser helt rätt ut för musikstilen, både till klädsel och utseende. När jag frågar Petra Edström, arrangör för House of Metal i Umeå, om hon tror att de kommer att bli större än Sahara Hotnights, så svarar hon att det tror hon. De var väldigt trevliga och har verkligen framtiden framför sig. Efter jag tagit farväl av dem gick jag för att titta på Joan Jett. Hon levererade som vanligt sin skitiga rock n´ roll. Det var inga nyheter precis, men damen kan trots åldern fortfarande rocka loss. Bäst var givetvis ”I Love Rock n´ Roll”.
Tog en snabbtitt på Clutch, ett riktigt tungt band, helt klart värda att se. Vid 20-tiden gick The Cult upp på Festival Stage. De imponerade stort och visade sig vara i fin form. De spelade upp alla sina klassiker, men avslutade med en cover, The Doors ”Break On Through (to the Other Side)”. Sångaren Ian Astbury har varit med i ett återförenat Doors och sjöng låten lika bra som Jim Morrison skulle ha gjort, så bra som om de skrivit den själva.
Efter en paus gick jag sedan ner för att se Judas Priests allra sista spelning. Jag var ute i god tid så jag även hann se slutet på Saxonkonserten. Saxon kämpade tappert mot ålderns trötthet och spelade sina största hits, som publiken troget tog till sig.
Så var det dags för Judas Priest att inta Festival Stage. De var inte riktigt som tidigare, vilket kan bero på att de saknar en originalgitarrist, som lämnade bandet just innan turnén. En annan orsak är att sångaren Rob Halford inte längre kan sjunga som förut och därför inte var riktigt motiverad inför spelningen. Totalt sett var det bra, men inte så att jag blev berörd.

Fredagen bjöd också på bra väder. Jag började med att gå och se Mr. Big på Festival Stage. De var underhållande att höra och se, särskilt basisten Billy Sheehan som har sitt helt egna sätt vilket helt enkelt måste ses.
Därefter tog jag en tvärtitt på Iced Earth. Jag träffade på några kompisar under konserten som var helt betagna, men det var inte jag då jag vanligtvis inte lyssnar på deras musikstil, lite trashigare metal.
Sedan blev det Down. De var grymt tunga med sångaren Phil Anselmo från Pantera. Hans aggressiva sång och kroppsspråk visar att han inte är någon man käftar med.
Sedan gick jag till presstältet för en konferens med Rob Zombie, f.d. sångare i bandet White Zombie som i början av nittiotalet gjorde sig stora inom skräck- och monsterrocken. Han har även producerat sådana filmer. Efter en lång väntan fick jag äntligen ställa honom en fråga: ”Are you going to add anything new to your show tonight?” Efter en stunds tystnad svarar han ”No.” Det blir tyst och folk skrattar, men sedan fortsätter han. ”Really we are adding something new to all our shows all of the time, nothing is completely similar from one show to the next one.”

Klockan 20 gick de upp på Festival Stage. Jag har inte sett honom på en scen sedan tiden i The White Zombie på nittiotalet, men showen var påfallande lik – teatralisk och monstrurös. Så mycket nytt tyckte jag mig inte vare sig se eller höra, men det var bra om man gillar den typen av primitiv infödingastonerrock.
Efter att ha sett slutet på Helloween-konserten på Rock Stage, blev det dags för Whitesnake – festivalens andra huvudakt. De gjorde i mitt tycke en mycket vital och partyröjig konsert, ungefär som i Umeå på Nordic Rock för två år sedan. Gästspelet av den gamle gitarristen Bernie Marsden blev en överraskning. Han fick stanna kvar på scenen och spela de hits han själv varit med om att skriva. Även ex-gitarristen Adrian Vandenberg var med under sista låten. Det blev ett slags gitarrernas show med fyra gitarrister på scen samtidigt. Sångaren David Coverdale gymnastiserade och scenjuckade som vanligt med stativet under hela konserten.
Lördagen började för mig med den kanadensiska sångerskan och artisten Lee Aaron. Hon började sin karriär som metaldrottning på åttiotalet och sadlade på slutet av nittiotalet om till bluessångerska. Nu återkom hon som metaldrottning, exklusivt för SRF. Hon var fortfarande lika snygg och fräsch som på åttiotalet. Däremot var hennes klädsel inte så metal utan mer enkelt rockig. Hon gjorde en bra show och sjöng och spelade bra.
Jag gick tvärt förbi Zeppelin Stage där jag såg slutet på Fläsket Brinners spelning De är ett gammalt jazzproggigt band som var rätt skönt att lyssna på i solen.

Sen var det återigen dags för en presskonferens i presstältet, den här gången med Zakk Wylde i bandet Black Label Society. Han blev först känd som gitarrist i Ozzy Osbournes band. Sedan startade han det egna bandet Pride & Glory, som spelade sydstatsrock. De spelade på Skellefteåfestivalen 1995, där jag även såg och intervjuade dem. Nu fick jag chansen att ställa Zakk frågan om han skulle komma tillbaka för att göra en spelning uppe i norra Sverige igen. Han svarade att det fanns en möjlighet i februari nästa år.
Efter presskonferensen gick jag och kollade på sydstatsrockarna Molly Hatchet på Sweden Stage. De gjorde det som de brukar, men passade samtidigt på att hylla den framlidne Ronnie James Dio, som visst kommit fram till dem på SRF 2009 och sagt åt dem att de var riktigt bra.
Sedan gick jag över till Festival Stage för att se Styx. De gjorde en helgjuten konsert, men de spelade inte ”Mr. Roboto”. Roligt var dock att den gamle originalbasisten Chuck Panozzo dök upp och spelade under drygt halva konserten.

Begav mig sedan återigen till Zeppelin Stage för att se slutet av Angel Witch. De avslutade sin spelning helt fenomenalt med sin titellåt, till allsång och headbanging.
Nästa band att se blev Kansas med sin progressiva symfoniska rock. Det var en något tråkig, stel och stillastående scenschow, men musiken var det inget fel på.
19:30 gick Black Label Society upp på Festival Stage, Zakk Wylde och grabbarna öste på allt vad de hade och publiken var verkligen med. Det var dock inte riktigt jag, så jag tog en paus.

Runt 21-tiden spelade tre band som jag ville se samtidigt, något som ofta händer under kvällarna på Sweden Rock. Detta innebar att jag helt enkelt såg en del av varje. Jag började med Thin Lizzy, världens bästa coverband. Deras nye sångare sjöng dock kallt och själlöst, så jag valde att i stället titta på Hawkwind. De hade en scenshow bestående av få rörelser men med en stor dos utstrålning. Sedan dök det dock upp två dansöser, som i någon form av rymdinspirerad jazzbalett svävade omkring i rytm till musiken. Jag blev ganska fort mätt på det, och gick över till Rockklassikerscenen där Rage spelade akustiskt.
Det var verkligen bra, förutom den vanliga sättningen med bas, gitarr, trummor och sång hade de även en tjej som var helt fantastisk på att spela både fiol, rytminstrument, och mandola. Och vilken underbar sång! Detta gjorde att den spelningen på minsta scenen, trots en knepig tid av hård konkurrens, blev festivalens definitiva höjdpunkt.

Senare fick vi lyssna på ett tal av festivalens grundare Ingolf Persson om festivalens 20-årsjubileum, som följdes av en fanfar av Micke Festberg på akustisk gitarr. Därefter så bad Ingolf alla att hålla upp bägge händerna för ett panoramafoto och ett gemensamt rekordförsök för Guinness rekordbok. Vi får väl se om det går vägen! Om det går lika bra som festivalen så lär det inte bli några problem.
Nu var det bara den tredje och sista huvudakten kvar – ingen mindre än Ozzy Osbourne! Ozzy hade en lång kappa på sig och såg mest ut som en yrvaken gammal vampyr som just klivit upp ur kistan. Hans musik står sig än idag. Hans nye gitarrist Zen var bäst av hans musiker, såväl spelskickligt som scenmässigt. Annars hade jag nog hellre sett showen på DVD och då i stället valt något ifrån åttiotalet, då Ozzy var pigg och fräsch. Jag såg slutet av konserten ifrån backstageparkeringen på en av de stora skärmarna vilket gav ungefär lika mycket som att se honom fronta publiken. Nu var jag i och för sig trött i benen av allt spring och stående under festivalen. Allt har sitt bäst före-datum.

Väl hemkommen så känner jag mig nöjd med festivalen. Jag var förbi hos vinnarna av vårt quiz på Pipes, Magnus Sandström och Linn Lindgren, och de var också mycket nöjda med alltihop. Så nu är det bara att se fram emot nästa års festival och kickoff. Tack alla ni som kom på kickoffen och ni som hängde med ner på festivalen!

Text: Alberto Nilsson

Se Albertos bilder från Sweden Rock Festival här!

Det här inlägget postades i Alla artiklar, Extramaterial QLTR, QLTR 2011 #3. Bokmärk permalänken.