Konstnärligt arbete inför UMEÅ HÖSTLJUS

Den 18 november invigs årets upplaga av Umeå Höstljus. Temat är “Mina drömmars stad” och under tio dagar kommer cirka femton olika ljusinstallationer placeras ut i Umeå centrum.
Kulturföreningen Kretsen medverkar i år med två konstverk skapade av Tomas Ponga och Janna Berg.
Under några veckors hårt arbete i på Teg fick konstnärerna se sina idéskisser bli verklighet. QLTR har följt med bakom kulisserna.

 

Namn: Janna Berg
Projekt: En jättelik djuphavsmarulk

 

– Mitt konstnärskap började antagligen någon gång innan jag ens kan minnas, med ett intresse för verkligheten som jag tror är ganska vanligt hos små barn. Det brukar väl kallas för någon sorts fascination för upplevelser och möjligheten att påverka, skapa. Det fascinerar mig fortfarande att det går att peta på en del av verkligheten och se verkningarna sprida sig, och därigenom bilda sig någon sorts förståelse både för petandet och verkligheten.
Konst kan ses som ett sätt att lägga sig i, likväl som ett sätt att pröva, utforska, tänka. Och det är också därför som jag vill lägga en djuphavsmarulk i en park i Umeå. För att se vad som händer. För att tänka om ljus på ett annat sätt. För att det är konstigt, och konstigt är befriande. Fast idén fick jag av en mjukis-marulk som fick mig att vilja göra en marulks-läslampa, som blev till en två meter hög och fem meter lång höstljusinstallation istället.

– Det jag gillar med marulken är att den skapar möten mellan fenomen som vanligtvis ses som åtskilda. Levande ljus möter teknologiskt, ljus som livsvillkor möter ljus som “funktionslös” konst, djuphavsfisk möter torra land, rovdjuret möter lekfull trygghet och levande varelse blir en “död” och uppförstorad konstruktion, lite för stor för att vara en sak, lite för liten för att vara en byggnad. Det där med storleken är något som jag själv reagerat på. Varje gång jag föreställde mig hur stor den skulle bli när vi hade byggt den, den storlek som vi planerade, så tänkte jag skräckslaget: “Den blir alldeles för stor”, som att jag höll på att skapa ett monster. Nu tror jag att det är precis vad den behöver. En storlek som gör den svår att ignorera, men inte så att den blir en fasad. Det finns en relation till människoskala som förhoppningsvis ska skapa möten.

– Det tar tid att bygga en stor djuphavsmarulk, speciellt när man efter hand behöver lösa saker som material, tid, personresurser och huruvida form-trohet eller konstruktions-lätthet ska få överhanden. Vi hade behövt fler byggare, men det kan vara svårt att samla ideell kraft över längre tid. Jag har lärt mig mycket, och kommer särskilt minnas känslan av att se vidundret ta form, från idé till skiss till modell till stomme, att se det jag föreställt mig förverkligas i den skalan.

Namn: Tomas Ponga

Konstverk: Ett bord i plexiglas och lite andra “småbyggen” som placeras i Rådhusparken.

– Jag har alltid tyckt om att rita och göra saker och har fått mycket stöd av mina föräldrar som är konstnärer och silversmeder. Intresset för silversmide och konst har alltid funnits även hos mig själv och i grundskolan tyckte jag mer om bildlektionerna än någonting annat. Först hade jag tankarna på att gå estetisk linje på gymnasiet men det blev tillsist hotell och restaurang.
Men sedan blev jag arbetslös och kom in på ett arbetssökandeprogram som hette Kompassen. Det var ett samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ett av de första uppdragen vi hade var att rusta upp och dekorera en park i Kiruna. Det blev mycket fantasifullt, till exempel byggde jag en fågel av en stol som fick vingar och flög uppe i träden. Vi satte också upp stora plank för att inspirera ungdomar att själva bidra till att dekorera parken, till exempel genom graffiti.
Tyvärr kom det några ungar och vandaliserade parken dagen efter…

– Jag brukar rita ganska mycket när jag kommer på något mönster. Det blir både tatueringar och smycken. Jag har också börjat göra silversmycken av idéer jag fått till tatueringar.

– Inför skapandet av Höstljuskonstverket började jag fundera på vad som är det första jag kommer på när jag tänker på temat “drömmar”. Ordet fick mig att tänka på “Alice i Underlandet”, “Pans Labyrint” och “Peter Pan”. Jag ville försöka utveckla det… vad skulle man komma på? Idén till bordet, min huvudinstallation, kom först. Jag tänkte på valet som Alice gjorde – det vill säga att drömma sig bort från vardagen och verkligheten. Sen kom jag på förslag till andra installationer som blev “extrabyggen” och också ska placeras i Rådhusparken.

– Vi hade lite småproblem med tanke på att det är svårt att göra något i plexiglas för första gången. Man ska ha mycket gott om tid för att hinna med både skolan och projektet. Men det måste gå ihop på något sätt. Emil Thorén från Kretsen har hjälpt mig mycket med konstruktionen. Jag har fått göra tester med klistret så jag vet hur snabbt det torkar och att det håller!

Text: Anna Muñoz Lundgren
Foto: David Haglund

Det här inlägget postades i Alla artiklar, QLTR 2011 #4, Reportage. Bokmärk permalänken.