Albumsläpp för Zonaria

Bandet Zonaria startades I Umeå 2002 och bara en kort tid senare släppte de sin första demo. Efter en rad medlemsbyten har de nu jobbat upp sig till att bli ett av stadens största band inom sin genre. De har turnerat med band som Nile, Satyricon, Pain, Marduk och Dark Funeral. Nu har de ett nytt album på gång, och QLTR:s Rasmus Dunnigan och Mattias Sjömäling mötte Zonaria i replokalen.

Hur går det med det nya albumet?
– Jo, det är nära. Mixningen och mastringen är klar. Det är fortfarande jobb kvar med marknadsföring, videor och så vidare men ingenting som vi egentligen kan påverka. Vårt jobb är klart till 98 procent. Så nu är det bara att vänta på alla andra parter.

Hur kommer det sig att det har tagit så lång tid? Ni släppte ju ert senaste album 2008, bara ett år efter det första?
– Vi gjorde en provmix i Abyss studios, men det kändes inte helt hundra. Det var absolut inte dåligt, men det var inte riktigt vad vi var på jakt efter med denna skiva. Vi gick till Ronnie Björnström här i stan istället. Han fångade verkligen vad vi var ute efter och fattade harmonierna. Att det är nära var en fördel, vi kunde sitta med och bestämma mer.
– Men det kan bli lite för mycket idéer ibland, skrattar Max.
– Ja, instämmer resten av bandet.
– Hos Ronnie var det mer som ett blankt papper vi kunde jobba med istället för det lite stereotypa soundet i Abyss, fortsätter Max.
– Den förra plattan kändes stressad, vi hade turnéer på gång och var tvungna att få färdigt skivan innan dess, på begäran av Century Media.
– Vi fick spela in och skriva låtar 24 timmar per dag i flera veckor. När jag inte skrev texter så sjöng jag, säger Simon.
– Nu har vi tagit det lugnt med det nya albumet och det känns bra för alla.

Det låter som om ni har hittat rätt. Planerar ni att fortsätta jobba med Ronnie?
– Vi har inte planerat någonting för framtiden, man får helt enkelt se vad som händer.

– Vad kommer vi få höra på det nya albumet? Vad handlar texterna om?
– Man skulle i korta drag kunna säga att texterna handlar om krig och samhällskritik, med bildliga referenser till USA och saker därikring, säger Simon.
– Man hör allt bättre, uttalet är tydligare, det är mindre effekter och alla instrument kommer fram. Sången är lite högre den här gången också, men det är ingen kvinnlig sång eller ren sång på det här albumet.
– Fast du sjunger som en gudinna, säger Emil till Simon och ler.

Ni har ju haft en del medlemsbyten, berätta lite om det!
– Det har blivit några ganska naturliga byten. Markus var less på att turnera. Han hade mycket jobb och ville ha mer tid för familjen. Han ville hellre koncentrera sig på livet hemma i Sverige. Det är upp och ner att turnera så vi kan förstå honom. När vi till exempel var i Serbien så fungerade ingenting. Scenen var ihopbundna bord, ljudteknikern visste inte hur PA:t fungerade… och så blir det ibland. Även om publiken kan vara helt galen och älskar oss så är det bara en timme av hela dagen. Max var den naturliga ersättaren och Caleb har varit med oss på gitarr under några festivalvändor. Han hängde också med på hela Nileturnén för att ge mer rum för Simon på sång.

Så Simon, du känner att du kan koncentrera dig mer på rösten nu?
– Ja, jag var så kass på gura ändå, skrattar Simon.
– Det är en skön avlastning och jag skrev nästan allt på förra skivan. Nu är det mer som att alla har varsin grej som de sköter, och det fungerar bättre. Tanken är att Caleb skall flytta hit om allt går som planerat.

Max, du har ju också gått med som permanent basgitarrist nu, hur känns det?
– Det känns bra, jag har inga planer på att spela i andra band just nu. Jag hoppade av Death Maze för att koncentrera mig mer på Zonaria.
Text: Mattias Sjömäling och Rasmus Dunnigan

Foto: Mattias Sjömäling

 

Zonarias medlemmar:

Simon Berglund – sång
Emil Nyström – gitarr
Emanuel ”Cebbe” Isaksson – trummor
Max Malmer – bas
Caleb Bingham – gitarr

Hemsida: www.zonaria.com

Det här inlägget postades i Alla artiklar, QLTR 2011 #4, Reportage. Bokmärk permalänken.