Cynical Content: En något cynisk syn på trender, stilar och mode

Vissa skulle ha åsikter om att i en tidning med mycket mode göra en sågning av ämnet, men i brist på att någon stoppar mig så kommer jag nu att göra det i alla fall Håll till godo.

Oscar Wilde påstås ha sagt att mode är en form av fulhet som är så anskrämlig att vi måste ändra det var sjätte månad (ett citat som också tillskrivits Jean-Paul Gaultier), och ibland är jag böjd att hålla med om det. I synnerhet med tanke på så kallade trendmänniskors tolkningar av mode som med jämna mellanrum verkar vara att låta sin färgblinda mamma klä på dem i mörkret.

Trots att det känns som att skjuta på öppet mål tänkte jag frångå min vanliga stil av uppradade händelser och angripa allt vad mode heter i en och samma smäll, men oroa er inte – jag har en stor skyffel och det räcker till alla stilar. Jag tänkte börja med att attackera de så kallade hipsters och redan där går det fel för mig. Hipsters i min värld är antingen ett par hudtighta byxor utformade för att visa så mycket rörmokarhäng som möjligt och har fått en generation av tonårstjejer att se ut som ambulerande myntinkast, alternativt så är det ett par relativt fula trosor med samma effekt. Eller om man ska vara riktigt noga – Jazzfantaster från 40-talet.

I dagsläget är däremot en hipster någon som tydligen gjort vad jag nämnde i inledningen, nämligen låtit en färgblind person klä på dem i mörkret, gärna användandes en blandning av Second Hand och storasysters kasserade garderob från puberteten. Varför säger jag så då? Ja det är svårt att vara snällare när man ser någon som ser ut som en metrosexuell hybrid mellan Steve Urkel och Jane Fonda (googla eller fråga någon). Jag menar seriöst… En laxrosa, urtvättad t-shirt som är minst en decimeter för kort på längden och två för bred, uppklippt i halsen a la åttiotal. Till detta en orange- och brunrutig skjorta som är minst två storlekar för stor (eller för liten), en ba… chokladbrun skinnjacka av midjemodell med ärmarna antingen för korta eller uppkavlade. Allt detta är illa nog men om man sedan lägger till ett par klarröda manchesterbyxor som är så tighta att de skulle resulterat i omedelbar kastrering om det inte varit för att de har ett sådant groteskt häng att fickorna faktiskt sitter vid knävecken (en företeelse jag kommer att återkomma till senare). Resultatet blir att mellan den rosa t-shirten och de röda byxorna är ett par klarblå Y-front tydligt synliga, vilket på något skrämmande sätt faktiskt är en bra sak då byxorna och tröjan annars skurit sig mot varandra på ett sätt som kan göra en frisk människa galen. Otroligt nog är det inte över än, och jag beklagar att jag måste utsätta er för denna tortyr men jag vägrar att lida ensam. Avslutningsvis kan en sådan individ med hög trolighet dessutom också bära ett par enorma Buddy Holly-glasögon vare sig de behövs eller inte. Det hela toppas sedan med antingen rufsigt, ostyrigt hår eller en toppluva à la Gunde Svan neddragen över en kalufs som inte ser ut att ha tvättats sedan mössan var populär.

Nu ska ni inte tro att jag hatar allt vad mode heter och jag är definitivt inget modeorakel, men att ha en känsla för stil och smak är en förbannelse i denna tid av konformistisk individualism. Alla ska följa sina respektive trender men samtliga går ut på att vara så unik som möjligt, det resulterar i blandningar som om de vore drinkar skulle märkts med både Biohazard- och radioaktivitetsvarningar. Det är för mig dessutom omöjligt att begripa varför alla, och jag menar ALLA, vid första tecknet på att inte vara unik kastar sig över åttiotalet för inspiration. Hipsters kopierar varenda nörd de kan hitta på film eller TV, den moderna hip-hopens så kallade bling är bara en dyrare variant av Flavor Flav’s överdimensionerade klocka, gotharna och hårdrockarna… ja de har förvisso aldrig tagit sig därifrån men under en period så la de i alla fall ifrån sig locktången och hårsprayen och tog beslutet att spandex kanske inte var rätt. Det beslutet verkar ha rivits upp vid årsmötet 2005 eller något liknande. Trendtjejerna har återupptäckt lycra och jersey i färger som inte funnits i någon jordisk regnbåge någonsin och i storlekar som skulle göra en strippa generad. Till detta ofta Converse eller andra joggingskor och gärna leopardfläckiga tights. Jag har svårt att veta om jag ska skratta eller gråta när jag hör dem diskutera om hur hippa de är (ja det uttrycket har tydligen också draggats upp ur åttiotalets slam), och att de inte kunde förstå hur deras föräldrar någonsin kunde anse sig ha någon still att tala om… detta trots att de faktiskt ser nästan likadana ut som deras föräldrar gjorde i tonåren. Det har påståtts att mode går i cykler men snälla: låt åttiotalet vara, det är dött nu.

Jag nämnde också gothare tidigare. Det finns förvånansvärt många varianter av dessa men de jag känner att jag mest måste sparka på trots att de börjar i ett sådant underläge att det nästan känns oschysst… nästan; de så kallade mini-gotharna (också kända som Emo eller Scenekids). Jag anser fullt ut att alla ska få uttrycka sig som de vill, men då får de faktiskt ta att jag också gör det. Att sminka sig med målarpensel efter att ha skallat mammas sminkväska och gjort gudarna vet med sitt hår är INTE ett vinnande koncept. Det resulterar i något som mest liknar en Gay pride-panda med vattenkammad lugg och svansen i ett eluttag på väg till en visning av The Rocky Horror Picture Show. Det snällaste jag kan säga i det läget är ”Doppa i nafta och börja om”. Nu finns det säkert många som skulle protestera mot att jag blandar alla subgenrer och avarter och drar över en kam, men med tanke på hur hårt tuperade de är allihop så skulle de skrika bara jag visade en kam – bit ihop och ta emot.

Jag sa att jag skulle återkomma till det där med häng på byxorna och det har jag väl redan berört vid fler än ett tillfälle hittills men jag tänkte stå vid mitt ord och ge det lite utrymme när jag nu ger mig på att dissekera det där med storlek och passform. Alltför ofta numera så möts jag bara på den tid det tar mig att gå till och från jobbet av tillräckligt många kvadratmeter synliga underkläder för att som minst sy mig en fallskärm och om man räknar strumpor som underkläder, en varmluftsballong. Vart i trend- och modevärlden kommer denna besatthet vid att visa underkläderna ifrån? I hip-hoparnas fall finns ju en orsak men ingen ursäkt, stilen påstås ha utgått från hur de ursprungliga hip-hoparna i amerikanska ghetton såg ut men det har förvanskats och dragits för långt. De hade säckiga tröjor och dåligt sittande byxor på grund av att de inte hade råd att köpa nya kläder utan i stället var tvungna att använda nedärvda kläder från äldre syskon, det mode som numer tillhör stilen är en parodi på detta istället för en hyllning. På samma gång som jag förfasas över hur anskrämligt det ser ut så fascineras och förvirras jag av att de kan få byxorna att sitta kvar så lågt och dessutom gå… eller tja, vagga fram. Hipsters har inte ens en orsak och än mindre en ursäkt för sitt häng, de bara är såna. Trenden bland innetjejer verkar ju dock vara att visa så mycket trosor som möjligt medelst lågt skurna byxor eller försvinnande små kjolar och så mycket BH som möjligt i urringningen. Det sades enligt mig bäst av Dennis Leary när han utbrast:  ”…the underwear goes inside the pants. Not here, not here, not here, INSIDE THE FUCKING PANTS! That’s why it’s called under-fucking-wear”

På det hela taget bör någon banka in i denna generation att kläder bör köpas i den storlek man har och inte den man hade i högstadiet. Detta gäller både killar och tjejer då illa sittande kläder inte gör dig unik, bara utstirrad (och inte på det bra sättet). 

I may not know fashion but I know what I like…

Orakad, långhårig och fasligt omodern
Ronnie Berg

Det här inlägget postades i Alla artiklar, Cynical Content, QLTR 2011 #4. Bokmärk permalänken.