Umemodellen Porträtt: Mattias Lönneborg

Mattias Lönneborg
Från blyg familjefar till hjälpsam föreningspappa bland siamesiska skräcktvillingar och nyblivna fotografer.
•     Namn: Mattias Lönneborg
•     Ålder: 36
•     Började med foto: 2004 (skaffade första digitala systemkameran 2006)
•     Gick med i Umemodellen: 31:a juli 2008
•     Vad har Umemodellen betytt för dig: Möjligheten att jobba med och utbyta kunskap med såväl erfarna som oerfarna modeller och fotografer.
•     Inspireras av: Bilder i dagstidningar, på nätet, mode, dokumentärfoto, gatufoto, reklam, kända fotografer såväl som lokala fotografer.
•     Höjdpunkt (som fotograf och i Umemodellen): Varje gång jag ser mina bilder i olika tidningar. Glädjen från föräldrar, brudpar när de får de färdiga bilderna. Finns så många.
•     Framtiden (om fem år) i Umemodellen: Fortfarande medlem, förhoppningsvis har jag någon kunskap att dela med mig av till nya medlemmar.
Intresset för fotografi har enligt Mattias alltid funnits hos honom men av olika anledningar så började han aldrig fota ordentligt, inte förrän 2004 då han skaffade sin första digitalkamera. Efter två år av fotograferande med den var steget ganska naturligt att två år senare (2006) investera i en systemkamera även om motiven oftast var natur och den direkta omgivningen. Naturfotografi var däremot aldrig något han fastnade i utan viljan att utvecklas och gå vidare som fotograf fanns hela tiden där i bakgrunden.
Efter att ha sett modefotot i Nöjesmagasinet City och läst att det var Umemodellen som förening som stod för bilderna så dök idén upp att söka sig dit, delvis driven av ambitionen att själv få bilder publicerade men också av tanken att umgås med andra fotografer och kunna lära sig av dem. Mattias var enligt egen utsago rätt så blyg när han blev medlem i slutet av sommaren 2008 men säger att han under workshops och genom diskussioner i forumet lärt sig mer om att kunna säga till eller säga ifrån under fotograferingarna om något behöver ändras.

— I början sades det av några modeller att de nästan behövde vara telepatiska för att veta vad jag ville, men jag har blivit bättre på att säga till och på ett pedagogiskt sätt berätta vad jag vill ha annorlunda för att bilden ska bli bra.

Han berättar vidare att det är mycket utbyte av kunskaper under diskussioner och på workshops och att medlemmarna lär sig av varandra. Utan medlemskapet i Umemodellen hade han inte varit den fotograf han är idag. Han har knutit nya kontakter med människor med samma och närliggande intressen: fotografer, modeller, stylister, makeupartister och designers. Medlemskapet har gjort honom mer framåt och inte så blyg.

I föreningen beskriver han sig själv som fotografen som gärna hjälper till i föreningsärenden och vill få alla att trivas eftersom han inte glömt hur det var att komma som ny i en grupp där det kändes som att alla andra redan kände varandra. Det ledde till att han redan perioden 2009 till 2010 valdes in i styrelsen, först som ledamot och sedan under 2010 som ordförande och just nu agerar han studioansvarig i föreningen och bildredaktör för QLTR sedan en tid tillbaka.

Utanför föreningen beskriver han sig själv som en lycklig familjefar med två underbara döttrar, hus på landet, fru och två katter. Självklart har ju familjen påverkat fotograferandet då det kräver lite mer tid och planering, det blir kanske inte lika mycket spontana fotningar. (något som är lätt för oss utan familj att glömma. Skrib. Not.). Han nämner också att han kanske fotograferar mindre hemma nu sedan han blivit mer aktiv fotograf än vad han annars skulle ha gjort.

Ombedd att beskriva sig själv som fotograf så var svaret flerdelat:

— Inte tekniknörd. Jag fotar mer på känsla, visst förstår jag hur det fungerar tekniskt men det är inte så att jag räknar slutare och bländare. Jag kanske inte fotar tekniskt korrekt men det brukar bli bra bilder.

Inspirationen kommer från alla möjliga håll: bilder i dagstidningar, på nätet, mode, dokumentärt foto, gatufoto, reklam, kända fotografer men även lokala fotografer i hans direkta närhet.

Han fortsätter att beskriva sig själv som en dokumentär-, barn-, bröllops- och modefotograf. När det gäller stilen så beror det helt på vad för sorts fotografering det är men han försöker att alltid sätta sin egen prägel på bilderna och vill att den som ser den ska kunna känna igen att det är just han som tagit den. Höjdpunkt både som fotograf och inom föreningen är svårt att välja ut. Det bästa med att fotografera bröllop, barn och annat liknande är hur glada brudpar och föräldrar blir när de får de färdiga bilderna. Även att få se de egna bilderna publicerade när det gäller mode-/modellfoto är en höjdare. När han fick sin första bild publicerad i Nöjesmagasinet i reportaget ”Seriemo(r)det” (2008) var att det upplevde han det som stort, det kändes som ett stort steg som fotograf.

— Jag lärde mig också mer om vad det faktiskt innebär att fotografera mode, att man kan få vänta ett par timmar på att modellerna ska bli klara och sedan tar det bara en halvtimme att ta bilderna. Lärde mig också mer om att det inte tar slut där utan att efterproduktion också tar en del tid och att det är mycket att tänka på.

En annan höjdpunkt, eller åtminstone ett mycket tydligt minne var skräckworkshopen Hellnäs 2. Det var den första workshop han var med på och två modeller hade idén att de skulle vara siamesiska tvillingar och undrade om han ville fotografera detta.

— Dock glömde dom nämna att dom skulle vara nakna….  Jag som ny i föreningen och som aldrig plåtat avklätt, än mindre naket hade nu två nakna modeller framför mig. Som tur var blev det bra bilder även om det var en ganska jobbig situation.

Mattias ser positivt om än blygsamt på framtiden och hoppas på att fortsätta utvecklas som fotograf, och om fem år (den klassiska frågan) ser han sig själv fortfarande som medlem och förhoppningsvis med någon kunskap att dela med sig av till nya medlemmar. Slutligen ställd inför frågan om den perfekta bilden svarar Mattias med en något filosofisk motfråga: ”Vad är den perfekta bilden, blir en bild någonsin perfekt?”

— Tips till nya fotografer, var inte rädd för att misslyckas och att bryta mot reglerna. Det är inte kameran som tar bilderna utan personen bakom.

Hemsida: www.mattiaslonneborg.com

FOTOGRAF: MATTIAS LÖNNEBORG TEXT: RONNIE BERG

Det här inlägget postades i Alla artiklar, QLTR 2012 #3, Umemodellen. Bokmärk permalänken.