MADE 2013 – Torsdag

Ikue Mori & Koichi Makigami
Plats: B-salen

En liten scen med en bildskärm, och två japanska artister inom avantgarde. Mori och Makigami ger en speciell upplevelse. Med bilder och ljud framför de berättelser om kampen mellan det goda och det onda och om en gudinna som hyr ut sina händer. Det hör inte till de mest lättsmälta numren med gälla färger och öronskärande ljud.

Föreställningen inleds med en berättelse. Makigami berättar på japanska vilket blir obegripligt för mig som inte kan japanska, men jag får ändå känslan av att han är en duktig berättare. Mori projicerar beskrivande bilder och skapar datorgjorda ljud som Makigami ackomponjerar med flera instrument som en theremin, mungiga, flöjt och sin karismatiska röst. Efter den första berättelsen går de över i ett frenzy av ljud och toner och Makigami känns närmare besatt. Så småningom går de över till en annan berättelse som är lättare att hänga med i då den innehåller mer text på engelska.

Jag är personligen ingen avantgarde-entusiast så numret får tyvärr ingen stjärna i kanten. Det finns ändå någonting i det hela som tilltalar mig, och det är ett kraftfullt nummer. Jag ångrar inte att jag gick dit, men som jag har nämnt är det inte det mest lättsmälta att se och uppleva.

Les Trois Femmes
Plats: Black Box

Dansföreställningen Les Trois Femmes berättar om kvinnans resa genom livet. Numret blandar film och scen, vi börjar med att få se tre kvinnor på filmduken som springer runt, utforskar och leker. Sedan går föreställningen över till scenen där samma tre kvinnor fortsätter sin lek. De påminner om barn men som snart växer upp.

Les Trois Femmes framkallar tankar och känslor om livet och om en kvinnans strävan efter självuppfyllelse. Kvinnorna går genom barndom, ångest, vänskap, misstro, yttre press och förväntningar tills de har blivit äldre kvinnor som möjligtvis hittar sig själva, det är i alla fall den känsla som jag får. Slutligen blir det dags att lämna över till den nya generationen.

Les Trois Femmes gör ett gott intryck på mig och jag njuter av föreställningen. Det är inte de typiska unga dansarna som vi har framför oss utan kvinnor i de gyllene åren som har levt och fått minnen på sin hud, och som har hämtat inspiration till numret från sina egna liv. Det gör att det hela framträdandet och deras symbolik och berättelse går in ännu bättre.

Strange News
Plats: Konsertsalen

Symfoniorkestern stämmer sina instrument, en välbekant syn om man har upplevt deras konserter förut. De inleder med ett glatt stycke som påminner mig om en amerikansk film från 80-talet, lite samma känsla som Danny Elfman. En lite konstig känsla eftersom jag vet vilken allvarlig ton föreställningen Strange News ska ha.

Efter inledningen kommer en afrikansk man in på scenen. Han ställer sig framför en videokamera. På bildskärmen bakom orkestern dyker ett välbekant ansikte upp om man brukar se Västerbottensnytt. ”God kväll. Det här är nyheterna”. Orkestern börjar spela igen, den här gången dramatiskt. På skärmen kommer det upp nya bilder av krig, vapen och barnsoldater. Snart ser vi även bilden av mannen som står på scenen uppe på skärmen. Tillsammans med orkestern berättar han effektfullt och med inlevelse om sitt liv, hur hans familj blev bestulen, hur han blev soldat, om avskurna öron och en ihjälslagen kamrat som uttryckte längtan efter sin hemby, som ville bort från kriget. Han berättar också om resan tillbaka från att vara barnsoldat, om helandet.

Strange News är en mäktig föreställning. Den är genomtänkt och lämnar förmodligen, och förhoppningsvis, ingen oberörd. Det sista som mannen berättar, nu vänd direkt till publiken, är hur han vill ha ett normalt liv, ungefär som vårat, och leva tryggt. Som en god människa. Föreställningen framkallar känslor och tankar, och bilden av hans ansiktsuttryck kommer inte att försvinna från mitt minne på ett bra tag, helst aldrig.

Skriet
Plats: Teatern

Pukor, piano, en knarrig och spröd röst. Det är en del av bandet Skriets uppsättning. En ensemble på på fem personer med de klassiska rockinstrumenten. Sången och musiken handlar om livet, tankar och känslor. Musiken är rå samtidigt som den är melodiskt och väldigt harmonisk. Den ger en ton av rockklubb och western och är gradvis väldigt storslagen.

Det är ett mycket musikaliskt gäng på scenen och jag gillar vad jag hör. I en sång kommer en till person, en sångerska, in på scenen. Jag blir överraskad då hon sjunger opera. De spelar en väldigt vacker låt som blandar opera med rökig rockklubb. Det var min favorit under hela uppträdandet.

Något som är tråkigt är att det är stundvis svårt att uppfatta vad bandets sångare sjunger. Det går fortfarande att snappa upp känslan, men jag hade gärna velat höra vad han sjunger tydligare. I övrigt tycker jag att det är ett väldigt bra musikframträdande, och jag tror att soundet från Skriet kommer att dyka upp i högtalarna hemma i lägenheten.

Text: Sandra Aronsson
Fotograf: Per Lundström

Det här inlägget postades i Liverapporter, MADE 2013. Bokmärk permalänken.