MADE 2013 – Fredag

Nomo Daco & David Sandström
Plats: Black Box

Publiken får komma in i omgångar och några får sitta uppe på scenen. Några stolar är borttagna från läktaren, och där rör sig två dansare klädda i kläder med pälstryck redan när vi går in. När alla har tagit plats dansar de upp på scenen som är kuperad med gradänger, transparenta skynken hänger i taket och det står TV-apparater placerade runt om scenen. Till vänster står ett trumset.

Det är en föreställning fylld med ljud, rörelse och ljus. Tre dansare framför en dynamisk dans med snygga steg och rörelser. David Sandström från Refused ackomponjerar med sitt trumset tillsammans med elektroniska ljud. Det är kraftfullt, intensivt och progressivt. Dansarna bär på kameror som filmar och vars bilder kommer upp på TV-skärmarna, en annorlunda effekt. Däremot har jag svårt att uppfatta vad föreställningen handlar om.

Det är ett underhållande nummer med duktiga artister.  Jag gillar kläderna med pälstrycken och kraften i numret, men som jag redan nämnt har jag svårt att förstå betydelsen. Tydligen ska det handla om gemensamma minnen och upplevelser i något de själva älskat att göra och uppleva. Ett landskap skapat av gemensam kärlek för idoler, visionärer och fallna hjältar. Publiken uppskattar numret och applåderar och stampar i golvet efteråt för att visa sitt positiva gillande.

Peter Rose
Plats: B-salen

Peter Rose sitter på scenen och iakttar när publiken tar plats. Ljuset dras ner och det blir mörkt i rummet. En film noir startar på duken framför oss. En helt svart bild med vita textrader, undertexterna till Peter Roses berättarröst. Rösten pratar om språket, om hur han gradvis upplevde talet för första gången. Han beskriver i dubbel bemärkelse då de beskrivande orden stämmer överens med sättet han pratar. Det blir oerhört bildligt och det framkallar en del skratt.

Orden och talet blir otydligare och rörigare och rörigare tills det totalt löses upp. Filmen är snart slut, scenen lyses upp och Rose tackar för publikens applåder. Han börjar hålla vad som påminner mycket om ett föredrag. Han använder avancerade ord och pratar allt snabbare och krångligare. Allt blir en demonstration om språket och ordinlärning. Det går över till en till film som bland annat innehåller tal blandat med symboler och bilder.

Föreställningen handlar om språket, orden och rösten. Det är en intressant och underhållande demonstration. Han använder sig av filmmediet på ett annorlunda och fascinerande sätt. Det är en intellektuell föreställning, men jag tror ändå att de flesta kan underhållas av den. Peter Rose verkar även vara en öppen person, som bjuder in publiken att komma och prata med honom om det är något de funderar över efter föreställningen.

El Perro Del Mar
Plats: Teatern

Det första som slår mig när jag kommer in är den annorlunda scenen. Istället för att sätta sig bland Teaterns röda stolar får vi gå upp på själva scenen för El Perro Del Mars upphöjda scenplats är vänd åt andra hållet, med ryggen mot stolarna, så att publiken ska kunna stå upp och lyssna. Scenen fylls av rök och snart kommer El Perro Del Mar upp på scenen tillsammans med en DJ. De inleder spelningen med Pale Fire, titelspåret från hennes senaste platta.

El Perro Del Mar har en ljus, fin och lite spröd röst med tryck i. Hon lever sig in i musiken och dansar och rör sig med den hela tiden. Musiken innehåller mycket elektroniska rytmer som är väldigt medryckande. Publiken börjar gunga försiktigt för att sedan gunga alltmer, i slutet vågar till och med ett par stycken släppa loss lite med dansen. Låtarna innehåller mycket text och mening och är repetetetiva men ändå varierande. Musiken har en bred ljudbild med sköna harmonier och känsla.

El Perro Del Mar gör en bra spelning, publiken står sällan still och jag står själv och gungar med. Jag är inte så mycket för elektronisk musik i vanliga fall men det här tycker jag är riktigt bra. Den påminner stundvis lite om 90-talsklubb. El Perro Del Mar får ta emot både jubelrop och glada visslingar från publiken för spelningen.

Mariam the Believer
Plats: Black Box

I en fullsatt Black Box träder Mariam the Believer in på scen. Ensemblen består av fyra musiker på trummor, klaviatur, bas och gitarr. Mariam ger ett väldigt bohemiskt intryck med sina kimonolika kläder, och intrycket förstärks när musiken börjar. Hon har en djup röst och de inleder med en sång som har ett sorts flytande intro. Låten kommer igång och är pulserande, och Mariam står sällan still när hon lever sig in i sin musik.

Musiken är melodisk och experimentell, stundvis improviserar de också. Mariam är ledande och visar med tecken om när det är dags att gå vidare eller avsluta. Jag har svårt att finna orden för vad jag skulle vilja kalla musiken, men det är någon sorts melodisk, rytmisk rock. Det är mycket känsla och stundvis skulle musiken kunna platsa i en Tarantino-rulle. Det är väldigt duktiga musiker på scen. Mariam är kraftfull med en fyllig sångröst, vilket får en kontrast när hon talar mellan låtarna med en tyst, försiktig röst.

En nackdel under spelningen är ljudet som inte är bra i början, men det förbättras under tiden och i slutändan är ljudet bra. De spelade låtar från Mariam the Believers senaste skiva Blood Donation. Det är bra musik med ett skönt sound, men jag tycker att det är lite samma sak hela tiden. Trots det är det en mycket uppskattad spelning från min sida, det är roligt att få höra lite improvisation och ensemblen belönas med visslingar och jubelrop från publiken som lockar till ett extranummer.

Text: Sandra Aronsson
Fotograf: Per Lundström

Det här inlägget postades i Liverapporter, MADE 2013. Bokmärk permalänken.