Boktips #4 2013: Den Svenska Synthen, Döden som gav liv, Ny Våg

Boktips inför vintermörkret
Vintern är på gång och visst är det då skönt att krypa ihop i soffan, ta fram mysfilten och en trevlig bok. I detta nummer tipsar QLTR om svenska deckare och svenska musikböcker.doden-som-gav-liv“Döden som gav liv”
Författare: Leo Flavum
Genre: Deckare

Jag är vanligtvis väldigt ointresserad av svenska deckare, jag vet inte om det är någon form av rebellisk ådra på grund av att det är så populärt men jag har ofta tappat all form av engagemang innan jag ens lyft boken.
Med detta sagt fick jag i min hand Leo Flavums debutroman ”Döden som gav liv”, som i grunden är en deckare. Men denna bok är något utöver det vanliga; istället för att följa en mänsklig mördare och polisen som använder sina vanliga metoder för att finna denne, så följer denna berättelse en ”amaun” som heter Drakh – och en amaun är en lieman.
Boken börjar med att Drakh, som alltid följer sina order och gör det hans jobb kräver av honom, får i uppgift att ta livet av en fånge på en fångvårdsanstalt, men denna gång var det annorlunda… han skulle han inte sopa igen sina spår. Detta öppnar upp för att polisen, och den snart pensionerade kriminalinspektören Åke Granberg, får konstiga bevis som pekar mot en man som gång på gång visat sig vara under polisens radar.
Berättelsen är oerhört välskriven och förtjänar att bli läst utan för mycket vetskap om förloppet, så jag vill inte gå in mer i detalj på vad som händer. Ofta i deckare kan man som läsare ana vad som kommer att hända, men inte i denna bok. Jag blev även väldigt förtjust i hur Leo beskriver Drakhs resa från att ha acceptans för sin plats i livet till att börja ifrågasätta och fundera. Karaktärerna är levande och man får känna hur de lider, lever, känner och upplever oavsett om det är en huvudkaraktär eller någon som det berättas om i förbifarten. Bokens sätt att balansera på vågkanten mellan den övernaturliga och den vanliga världen var också mycket stilfullt, och inslaget med Leos egenkonstruerade språk ”Xhaimera” ger det hela en ännu starkare sinnesstämning när man läser.
Nu är det bara att invänta uppföljaren…
Text: Kari Berg

ny våg_smallNy våg – svensk punk/new wave/synth 1977-1982
Författare: Peter Kagerland
Genre: Musikhistoria

De senaste åren har det kommit flera böcker med till synes samma innehåll: historik över svensk punk. Frågan är om det behövs en till. Vad täcker Kagerland som inte Carlsson, Johansson, Wickholm (Svensk punk 1977-81, Atlas förlag) eller Jandreus (The Encyclopedia of Swedish Punk 1977-1987, Premium publishing) inte redan har täckt i sina verk? Peter Kagerland lyckas faktiskt täppa till en del luckor som de nyss nämnda böckerna har. Det märks i Kagerlands ambition att inte bara skriva om storstadspunken, utan att även försöka kartlägga punkscenen ute i landet. Här nämns för mig tidigare totalt okända band från så aparta orter som Onsala, Vintrosa, Malung och Holmsund, vilket naturligtvis slår an en sträng hos mig som inte odlade mohikan och fuck you-attityd i Malmö eller Stockholm utan i en gudsförgäten håla som knappt finns på kartan.

Huvuddelen av boken är upplagd som ett uppslagsverk över band som, med några undantag, släppte minst en singel under det tidsspann som omfattas och Kagerlands research snuddar vid det otroliga. Författarglädjen lyser igenom i nästan varje rad när han berättar om hur Doggy, gitarrist i Akupunktur, fick sitt smeknamn, eller de krångliga omständigheterna kring bildandet av Nasty Boys från Mjölby.

Något annat som skiljer detta verk från andra i samma ämneskategori är att Kagerland väljer att även ta upp band som inte var ”punk” i en ortodox bemärkelse, här ryms även ett antal band som snarare är att betrakta som synth- eller gothband. Det gemensamma för alla band i boken är att ansatsen och inspirationen kommer från punken och här lyckas Kagerland komma åt något som andra missat – punk är inte nödvändigtvis ett specifikt, inrutat sound utan mycket, mycket mer. För den oinvigde kan Kagerland hjälpa till att åtminstone skrapa på ytan på en av nittonhundratalets största undergroundrörelser, för att komma på djupet räcker inga böcker i världen.

Text: Andreas Wandegren

DenSvenskaSynthen_small“Den Svenska Synthen”
Författare: Bengt Rahm
Genre: Musik

Inledningsvis ska sägas att alla försök att skriva subkulturernas samtidshistoria är något jag verkligen vurmar för. Just synthen är, precis som sammanfattningen på bokens baksida konstaterar, en av de mest utskällda genrerna i musikhistorien, utan att ens en musikhistoria skrivits, men jag kan tänka att den därför också rimligen är en av de som har mest fördomar runt sig.
Vid en första anblick kan man tro att det är en bok om bara musik, men Bengt Rahm tar direkt en ansats som fångar just folkrörelseperspektivet. Kulturen, estetiken och människorna får också ett stort utrymme. En finess är att hela boken är upplagd utifrån berättande och många nyckelpersoner i synthvärlden får komma till tals.
I sin helhet är detta ett levande porträtt på en ung kulturrörelse, en historia om en än i dag vital scen som förtjänar att få sin historia skriven. Det är en faktabas samtidigt som det finns anekdoter och personliga historier, något som verkligen kännetecknar en aktiv folkrörelse. I stora drag är detta ett verk jag varmt kan rekommendera att i synnerhet svenska kulturpolitiker och kulturjournalister läser.
Ska jag lyfta något som är mindre bra så är det faktiskt hur centrerad boken är kring storstadsscenerna, för även om det såklart finns en hel del som händer i storstadsregionerna tack vare befolkningstätheten så betyder det inte att det inte händer minst lika intressanta saker i glesbygden. T.ex. Umeå nämns i förbifarten i ett litet stycke men det framgår inte att det i Umeå finns och har funnits en stark scen för synthen.
I Umeå finns en av landets största och äldsta klubbar i genren, Club Greyscale. På 90-talet fanns t.ex. både Synthkretsen, Zynthetic, Monochrome, Progress och Moriensis, som arrangerade konserter och klubb. De senaste 6 åren har Umeå också haft en stor subkulturfestival: Sunset Park.
Band som S.C.U.D., VCI, RBC, Chaos Systems och Septemberfall är bara några av alla elektroniska Umeåband som funnits. Historien kan göras längre, men som oftast tyvärr när musikhistoria skrivs är ”Norrland” ett okänt kapitel. Till och med i lilla Strömsund i Jämtland som undertecknad kommer från fanns en scen och band som exempelvis The Abnormalized som var långt före sin tid i den elektroniska musiken.
Bengt har gjort ett fantastiskt jobb med denna bok, men en nyupplaga som även tar med lite ”Norrland” vore ett önskemål. Jag hjälper gärna till.

Text: Niklas Carlsson

Det här inlägget postades i Alla artiklar, QLTR 2013 #4, Recensioner. Bokmärk permalänken.