Krönika: Oculus Rift

Oculus Rift
Cyberpsykotisk digital infångning eller att välja livet à la Trainspotting?

Ett försök att återinföra Virtual Reality är i görningen, den här gången med VR-cyklopet Oculus Rift som har högre pixelupplösning (HD), lägre latens och inga synliga ramar tack vare ett par kikarsiktsmonoklar. Användaren kommer visuellt mycket nära datorvärlden. Det är det nordamerikanska elektronikföretaget Oculus VR som utvecklar denna digitala ”välsignelse”.
Men vill vi verkligen bli ännu mer insyltade i tidskonsumerande 3D-mediala underhållningsformer med antisocialism/cyberpsykos som följd, eller vill vi hellre välja att fysiskt tillbringa mer kvalitetstid med varandra i samma verklighetsrymd och ägna oss åt till exempel pyrosociala aktiviteter som Bar-B-Q eller varför inte nycirkus innehållande elementet i fråga för alla aktörer och målgrupper?

VR kom under 90-talet som en stor pryl i media men dog ut lika snabbt då det visade sig vara lika dåligt som dyrt. På senare tid upptäckte spel- och VR-entusiasten Palmer Luckey, grundaren till Oculus VR och skaparen till Oculus Rift, att det inte fanns något VR-system alls att få tag i på marknaden, d.v.s. om inte användaren är rik och har råd med sådana VR-system som finns för en halv miljon kronor och uppåt. Nu när teknologin blivit tillräckligt avancerad kunde Palmer Luckey fortsätta att arbeta vidare inom VR-utvecklingen med bättre komponenter för att sätta ihop sin produkt. Han vill att alla spelare ska ha råd att ta del av denna produkt som tar spel till nästa upplevelsenivå. Mycket om Oculus Rifts nuvarande status hittas på youtube.com.

Ändå, som postmodernist, ser jag själv fram emot att internet övergår in i en mer tredimensionell VR-cyberrymd som i William Gibsons boktriologi om ”The Sprawl” d.v.s. Neuromancer, Count Zero och Mona Lisa Overdrive (1984-1988), och som i filmerna Tron (1982), Gräsklipparmannen (1992), Johnny Mnemonic (1995), The Matrix-trilogin (1999-2003), Tron Legacy (2010) och i den kommande Tron (3). Fast då i en mer humanitär och social tappning, som en kollektiv evolutionär vädjan om det bästa från flera ”världar”.

Text: Torbjörn Vikström

Det här inlägget postades i Alla artiklar, Krönika, QLTR 2013 #4. Bokmärk permalänken.