Cynical Content #4 2013: En cynisk syn på politiken

En cynisk syn på politiken.
En guide till hur man artbestämmer de politiskt engagerade baserat på beteende, bakgrund och i vissa fall deras lockrop.

Det är svårt att vara rolig angående politik, DSC_2165_RBe-RGB-800px@72dpidet mesta blir bittert eller högtravande ideologiskt och saknar den finess jag försökt bibehålla på min svarta sida här längst bak i tidningen. Planen var att rada upp alla partier och skjuta ned dem som konservburkar från en gärdesgård men då jag inte har råd att köpa mig en egen bilaga så får vi nöja oss med att artbestämma några av de olika sorters människor man kan stöta på i eller omkring politiken.

Först ut är Idealisten. Personen som verkligen, verkligen, verkligen brinner för sin sak och sitt parti. Han eller hon kommer att vid vilken tidpunkt som helst lyckas dra en parallell från vad som diskuteras till sin hjärtefråga och sedan ge en känslosvallande förklaring till varför just det är den enda rätta vägen. Inga frågor om en förklaring på hur det ska gå till rent praktiskt kommer någonsin att besvaras på ett sätt som ens kan liknas vid svenska.

I direkt motsats står Pragmatikern. Denna person är ute efter det långa loppet och precis som för idealisten är det målet som är det viktiga. I stark kontrast mot den tidigare är pragmatikern dock beredd att offra vissa saker på vägen. Pragmatikern är ute efter mesta möjliga del av utsatt mål till lägsta kostnad då allt över 51% är en majoritet – om det betyder att totalen måste minska så får det bli så.

Om de två tidigare är polära motsatser så lyckas ändå den tredje hamna i direkt motsats till dem båda, något som är imponerande i sig med tanke på vilken sort det är. Populisten är personen som bara intresserar och engagerar sig inom politik för att bli omtyckt och helst beundrad för sina djupgående övertygelser… eller hur var det nu? En populist byter politisk färg oftare än en kameleont på en Hawaii-skjorta och lyckas i ett par snygga vändningar alltid hamna på just din sida i en politisk debatt, även om du själv faktiskt inte vet vart du står.

Precis som populisten så saknar Karriäristen egentlig övertygelse och dessutom verklighetsförankring. Det är personen som tillbringat sina tonår med att läsa politiska skrifter, läste statsvetenskap på universitet, gjorde sin praktik på Rosenbad och på stående fot kan citera samtliga partiers stadgar och med vilken procentsats deras senaste motion beviljades eller avslogs. Människor är bara procentsatser i dennes värld och han kan med några snabba referenser ta reda på precis vad folket borde tycka, även om han själv aldrig träffat någon av dem.

Längst bak hittar vi Reliken som alltid talar om att det var bättre förr, må det så vara den djupt troende kristdemokraten, den dammiga gråsossen eller den frimurande af-nånting moderaten. Dessa kommer alltid att vara äldst och är uppfostrade med att man då vet bäst, de argumenterar baserat på sedan länge pensionerade eller döda politikers uttalanden och bemöter alla försök till att motbevisa dem med grymtade kommentarer om nyliberalt trams.
De känns lätt igen på det inledande citatet ”På min tid”, som i ”på min tid hade vi minsann riktiga politiker, inga såna här ljuslila gökar”.

Nära besläktad med reliken är då nästa typ, nämligen Dogmatikern. Likt karriäristen är denne otroligt påläst, men bara inom sitt eget partis historia. Råkar dogmatikern vara röd så kan du vänta dig långa föreläsningar om vad Marx egentligen menade och hur missförstådd han är och var. Åtskilliga dygn har lagts på att forska fram dokument och sedan i varje situation som ens kan tolkas som politisk citera dessa ordagrant. Allt kan kopplas till något som en eller annan ska ha sagt men i ett försök att vara tillmötesgående inflikas det ofta att en av partiets framstående ideologer som bara varit död i 50 år faktiskt sagt något som nästan är relevant i modern tid.

Så kommer vi då till Retorikern, personen som faktiskt inte bryr sig särskilt mycket om politik utan mer om att få briljera med sitt extensiva vokabulär. Man hittar ofta dessa i relativt höga positioner eller som välbetalda konsulter då de har förmågan att prata tillräckligt länge och på ett sånt sätt att man går därifrån med känslan av att man har glömt något viktigt men att det man precis lyssnat på var väldigt övertygande… vad det nu var. De finner det ofta nödvändigt att bemöta även bristfälligt formulerade argument även i illa förberett tillstånd då deras kunskaper inom ämnet gör att kutymen kräver ett yttrande från deras sida.

Lite sämre på att formulera sig men mycket aggressivare är då retorikerns kusin Debattören, jag har själv blivit anklagad för och även gjort mig skyldig till att delvis vara en sådan. Alla påståenden ska bemötas, oavsett allvaret bakom dem, personens kunskaper i ämnet eller ens deras ålder. Alla som yttrar en åsikt är en motståndare och ska med ord, hårklyverier, semantik och ibland ren och skär volym hamras ned i skoskaften och besegras. Ve den som höjer sin stämma och bemöts av debattörens stridsrop ”jag kan hålla med dig i princip, men…”

Av livscoach: Ronnie Berg
liber-vativ kom-mode-krat
Foto: Mattias Lönneborg

Det här inlägget postades i Alla artiklar, Cynical Content, QLTR 2013 #4. Bokmärk permalänken.