Cynical Content: Lennart och Lekstugan

Vår cyniske krönikör är tillbaks med årets första funderingar. Vad händer i politiken, med kulturhus, val och ekonomi nu när Lennart avgår?

En något cynisk syn på ansvaret
eller Lennart och lekstugan
Efter att nu i ett par år följt arbetet med kulturhuvudstadsåret (fortfarande ett jävla långt ord) så har jag lagt märke till en intressant trend: De involverade parterna i projektet tenderar att ha precis så stor del av ansvaret att de vid behov kan slå ifrån sig och hävda att just de inte hade något med just det som ifrågasätts att göra. Exempel: Det nya kulturhuset som med pompa och ståt kommer att invigas lagom till att 2014 lider mot sitt slut, det kommer att bli dubbelt så dyrt att bara bygga som det ursprungligen var tänkt om jag förstått det rätt i media (inget man ska vara säker på då vissa artiklar verkar vara skrivna som ett sms och korrade med autocorrect och slutligen satta i paint) så det ska bli intressant att se hur mycket dyrare den årliga driften kommer att bli.

När detta ifrågasattes offentligt så var undertonen den att allt var Baltics fel för att de anlitat fel byggföretag eller något sånt och gjort fel i sina kalkyler. Från det hållet fick man dock höra att kostnadsökningarna var helt beroende av förseningar och överklagningar om bygglovet och detaljplanen och färgen på handtaget på spaden som första spadtaget skulle tas med för att Moderaterna inte gillade det röda från Jula och sossarna gnällde om Biltemas blå och ingen ville ha en svart för det var så dystert… eller ja kanske inte men det är lite så det känns, käbbel om petitesser inför bygget av ett hus ingen har råd med och väldigt få vill ha.

Fram och tillbaka i en ohelig treenighet som får de flesta något så när insatta att klia sig i huvudet och alla andra att vilja kliva av karusellen och kräkas, men visst är det skönt att ha nån att skylla på? Nu när året är inlett och det börjar vara dags att faktiskt visa vad pengarna går till och vart processen lett så börjar det däremot vara svårare att skylla ifrån sig på varandra och berörda parter börjar fundera på hur det här ska gå och vem man ska skylla på när det hela går åt skogen och Umeå kommun går back med sjutti-elva miljoner.
Det är där jag har en liten teori, nämligen Lennart Holmlund.

Lennart, Lelle, LH eller Holmlund – Umeås starke man, kalla honom vad ni vill och tyck om honom efter eget sinne (det kan jag säga att jag gör utan att säga för mycket). Lennart är en man som i mina ögon varit kvar för länge i politiken och definitivt på sin post, inte så mycket beroende på honom eller hans personlighet men man kan inte ha samma jeppe på samma post hur länge som helst utan att det blir parodisk diktatur av det hela där kejsaren i sina nya kläder ger order som ingen förstår eller hade lystrat till ens om de gjorde. Det är väl också lite det som har hänt om man ska se på mediaskildringen av herr Holmlunds bravader, ogenomtänkta eller helt enkelt opassande uttalanden i press och på sin blogg, beslut och politiska initiativ som i bästa fall får betraktas som oförutsedda… det leder oss bara närmare bilden av kejsaren jag nämnde och jag fasar inför tanken på vad andra städer tycker och tänker om oss.*

Nu kommer dock den tanke som gett mig huvudvärk och som troligen kommer att invadera era hjärnor och gnaga som någon utomjordisk parasit: Är han verkligen så obalanserad som han verkar eller är det ett spel för gallerierna, rök och speglar för att ingen faktiskt ska lägga märke till vad han egentligen håller på med (vad nu det må vara)?
Oavsett vilket av dem det är, om han är dum som en dörrstopp eller skarp som en morakniv, det spelar ingen roll i och med att han nu ska avgå och det är här det konspiratoriska jag jobbat mig fram till under min exposé om allas våran Lelle flyter upp till ytan. När korthuset sedan rasar och notan ska betalas och alla berörda står där med sina tvättade halsar och smutsiga händer, då kommer det att heta att ”ni vet ju hur Lennart är, inte lättaste situationen att jobba med” eller ”Det var ju ett beslut uppifrån, det där får ni ta med Lennart”. Kortfattat ”Vi lydde bara order”.

När det inte längre går att skylla på varandra, då skyller man på den som inte längre finns i rummet – oavsett om det faktiskt var han som är skyldig eller inte.

RONNIE BERG

Det här inlägget postades i Alla artiklar, Cynical Content. Bokmärk permalänken.